Jag åker tuktuk efter en heldag med kajak bland de fyra tusen öarna i södra Laos. Vi passerar hus uppbyggda på gammalt  bråte, som alla ligger precis intill vägen. Det är här barnen leker, intill vägen som fylls av resande vita i tuktuks. De springer efter oss, vinkar och ser lyckliga ut. Nästan alltid springer de utan skor, på de oasfalterade vägarna. De hittar trasiga däck som de skickar fram och tillbaka till varandra. De springer efter hönsen som snart ska bli deras middag. De tvättar sig i dammar som finns intill husen. Ibland skär det i mig att de är smuttsiga från topp till tå. Ibland glädjer det mig att de ser så lyckliga ut, för det lilla.

Jag tar båten från fastlandet över till Dondet i Laos. En ungvuxen man klappar mig på armen och ler, tar min hand. Han går vidare och klappar på nästa person, ler och lägger huvudet mot personens axel. Skräcken syns i varje individ han rör, jag ska inkluderas. Han har ett handikapp, det är uppenbart att han är annorlunda. Vad, det var jag inte, men något, det vet jag. Han följer med oss på båten och kramar oss hejdå. Jag ler inte mot honom, kramar knappt tillbaka. Han blir ledsen och kryper ihop till en boll som gungar fram och tillbaka. Senare på kvällen när vi sitter runt en eld sent på kvällen kommer han dit. Samma beteende uppstår. Vissa visar sympati, andra ber honom att gå därifrån. När han blir avvisad blir han ledsen. Jag sitter där och plågas. Över all hjälp jag vet han skulle ha fått i Sverige. Över att ingen hjälp existerar för de som behöver den här. Han kämpar ensam i sitt avvikande och blir avvisad kväll efter kväll, dag efter dag. Jag tänker på hur tufft det är med ett handikapp i mitt hemland och på hur omöjligt det är med ett handikapp här. Jag minns hur förvirrad han såg ut varje gång man släppte hans hand, hur obegripligt ens agerande var för honom. Främst minns jag hatet från lokalbefolkningen som avvisade honom vart han än gick. Jag minns hans blick, hans tafatta beröring, hans leende och hans sorg som blandades om vart annat. Jag minns honom och hans livsöde.

Jag spenderar min första dag i Phnom Penh, Kambodja. Här blandas välfärd med tiggeri och strippklubbar. Här finns välkända cafékedjor, västerländska restauranger och struktur. Här finns den största mängden tiggare jag hittills mött på min resa, barn som säljer armband på gatorna, tjejer (yngre än mig) står i korta klänningar och klackar utanför klubbar med namn som "sexy girls 24h" och "club 69". Vi köper ett gäng öl och sätter oss på en gräsplätt längs med floden. En döv pojke sätter sig hos oss, dansar och skrattar. Han ber inte om pengar eller mat. Minst 7-10 barn kommer och leker med oss, flätar mitt hår, hoppar upp på våra axlar och somnar i våra famnar. Mamman kommer dit med sin nyfödda bebis. Bebisen tar min vattenflaska och jag ger honom den. Mamman ger tillbaka den artigt, ler och säger "keep it". Jag ger tre flickor varsin hårnål och det tindrar i deras ögon. En flicka kommer tillbaka. Tar ur hårnålen ur sitt hår, lägger den i min hand och insisterar på att den är min och inte hennes. En hårnål. Tillslut går mamman därifrån med sina barn. Sent in på natten. En pojke ligger kvar, ihopkurad i sin smutsiga t-shirt. Ingen förälder syns till. Ingen förälder kommer. När vi går därifrån är det en delvis sorgsen stämning. Jamie från USA säger "His parentes are probably just across the street"och så går vi därifrån. Antagligen sov han där hela natten. Ensam, i en stad fylld av människor. 

Jag tänker ofta  på alla människor som gjort intryck på mig. De lyckliga, fattiga barnen intill vägarna. De handikappade utan hjälp i total förvirring. De unga flickorna som står intill barerna och ser de gråhåriga, västerländska männen gå in. De fattiga, smutsiga gatubarnen och aldrig frågade om pengar eller mat. Han som lämnades ensam och sov intill vägen, på en gräsfläck under ett gatuljus. 

 

När vi vaknade nästa morgon hade vi kollat ut lite platser vi skulle besöka, så kartan blev vår bästa vän.