Jag tänker i princip aldrig på dig och har väl egentligen inte gjort det på ett par år, nu när man inser att fyra år har passerat. Du gav mig allt, jag gav dig allt och helvete vad vi älskade varandra. Ingen av oss visste vad vi höll på med, du 16 och jag 15 år. Nu är du 21. jag 20. Vi har egentligen aldrig pratat efter den dagen då jag krossade ditt hjärta på novemberlovet för fyra år sedan. I skrivande stund ligger jag i sängen där vi satt när jag förklarade, ursäktade och sa "jag måste göra slut". Jag tänker på din kroppsposition. Dina händer som knöt sig. halsen som svalde ned gråten. dina nickningar. Ditt kroppspråk visade exakt vad du kände. Jag var allt du hade och allt du ville ha i hela världen och jag lämnade dig. Ensam i din mest förvirrade tid hittills. När du gick ut ur mitt flickrum som jag fortfarande bor i kramade jag om dig och sa några sista fina ord och då grät du. Du bad mig sluta. Att inte vara intill.

 

Jag hade ont. Jag saknade. Jag grät. Men min smärta kunde aldrig vara jämförbar med din. Jag vet inte hur det känns att älska någon som älskar en tillbaka men som sedan slutar älska. Jag känner bara till ömsesidig kärlek och flirtar som rinner ut i sanden. Jag känner inte till sann hjärtesorg. Men jag vet att du kände det. Det var det värsta, känslan över de djupa spåren jag skar i dig när jag valde att lämna dig, när det enda du ville var att jag skulle stanna. Det skrämde mig, jag var ditt allt. Medan du "bara" var mycket för mig. 

 

I fyra år har tanken slagit mig om du någonsin tog dig upp på benen igen. Blev du deprimerad? eller kanske blev du lyckligare utan mig? vem är du idag? Jag hoppas du hatar mig mer än du älskar mig. 

Så äntligen i onsdags, när jag var ute med mina kollegor, stötte jag på din kompis. Efter några minuters kallprat frågade jag hur du hade det. Din kompis svar gav mig frid, en sten släppte från mina axlar och jag blev varm inombords. Du hade flickvän och ni hade precis flyttat ihop. Någon, kanske flera, har fyllt upp tomrummet jag lämnade och läkt många, kanske alla, dina sår. Jag är ett bara ett ex nu, någon du en gång var kär i. Din första kärlek, din första sorg. Men nu finns det någon annan som jag hoppas älskar dig mer än vad jag gjorde. Som du älskar minst lika mycket som du älskade mig.

 

Nu finns det bara en tanke kvar som skrämmer mig. Egoistisk är den såklart. Kommer jag någonsin hitta någon som älskar mig lika mycket som du gjorde? För helvete vad ditt 16-18 åriga du älskade mig.