han försöker flörta med min kompis. hon spänner ögonen i mig och säger "mensnällahjälpmigdå". så vi börjar bugga, jag och han. Så spänner jag ögonen i henne och visar "attnufårduhjälpamig". för vi båda vet att han har velat ha henne och att han har velat ha mig. det är hejdåfest för honom och vi är bara sju personer. vi är de enda tjejerna. hans förflutnas hjärtekross och olyckliga kärlekar. vi buggar, kramas och skålar ihop. men inga av oss kommer någonsin att bli ihop. när jag springer till tunnelbanan tillsammans med hans vän skär kärleken i mig. inte för att jag gillar hans vän. utan för att hans vän också trånat i åratal på en tjej. aldrig erkänt. aldrig försökt. bara trånat. sen tänker jag på mig, och de naggande känslorna jag i smyg känner. på tunnelbanan beslutar vi att kärleken är orättvis och i den stunden tycker jag inget annat. för det är så jävla orättvist för så många älskvärda personer. 

så fort jag inte tänker på honom märks det ännu tydligare hur hur långt in under huden hans excistens har borrat in sig. mitt uppe i andra tankar repiterar jag hans namn. förnamn. efternamn. förnamn. efternamn. förnamn. efternamn. Det upprepas helt utan tonläge. monotont och känslolöst.

 

hans namn bildar ett eko i tomrummet han skapade.