Det är 32 mil till huset där vi ska spendera vår helg. Det tar 3 timmar att köra dit, även fast jag kör för fort. Vägen är ju så förbannat krokig. Huset känns större för varje gång jag kommer dit. För mordernt. För avskalat. Vitt. enkelt. Stilrent. Huset behöver helt enkelt att vi kommer dit, är lite grisiga, smutsar ner det. Huset behöver vårt snusk. 

    När jag möter upp dig vid midsommarkransen har du enkel packning och ett flak öl. Du är snyggt klädd som alltid men jag föreställer mig dig ändå utan dina acnejeans och munktröjan. Naken, det klär dig bäst. När du öppnar bildörren säger vi "Tja" i kör och jag ifrågasätter lite kaxigt ditt flak med bärs.

"Hade du tänkt supa ner mig?"

"Ja, såklart"

"Bra, för jag tänkte köra förbi systemet och köpa en massa jävla skumpa, det där flaket räcker inte på långa vägar."

   Du frågar vart jag fick den här briljanta idén ifrån, vi två, en helg, en stuga och "en jävla massa skumpa". Jag svarar inte utan säger bara "vet inte, men erkänn, du tycker det är soft". 

   När jag parkerar vid systemet är det kö för att få komma in. Du suckar och säger "helvete att alla svenskar ska gilla alkohol lika mycket som vi". Efter 10 minuter går vi in och fyller två hela korgar med skumpa från alla världens länder. Vi bestämmer att vi ska ha teman. Fransk champagne till frukost på lördag till exempel. Du tycker inte att frankrike är rättvist, eftersom jag kan flytande franska och du kan knappt ett ord. "har du någonsin blivit förförd på franska?" frågar jag med glimten i ögat. Du ler och säger "sant. Glöm det jag sa, jag vill lätt ha franskt tema". Vi lastar in våra skamligt många påsar i bakluckan. Du stänger bakluckan och säger "sådär ja, nu kan jag supa ner dig". 

    När jag svänger av mot Norrtälje slår vi på radion. Du visar dig vara expert på att hitta alternativ hipp musik på stationer jag inte ens visste fanns. Dessutom kan du namnen på alla låtar, alla artister och kan historien bakom allt sammans. Extrem kontrast till mig som bara lyssnar på radioplågorna om och om igen. 

   På vägen stannar vi tre gånger och köper kaffe. Jag vet att jag är nästintill beroende av kaffe, men det är inget i förhållande till dig. Du förklarar att du enkelt blir beroende av saker. Musik, kaffe, ciggaretter till exempel. Det enda jag tänker när du berättar om allt du är beroende av är "Jag ska fan göra dig beroende av mig, jag ska bli din drog". 

    När jag säger "Nu är vi snart där" lägger du handen på mitt lår, sådär som alla män vet är en kvinnas svaga punkt. Det är som kyssar i nacken, alla älskar det. Du håller handen där ända tills vi kommer fram. Vi lastar ut, slänger in våra väskor. Jag visar runt dig i huset. Jag visar kök, sovrum, sovrum, sovrum, toalett, vardagsrum osv osv. Jag kollar på dig och vet att du tänker samma sak. 7 rum att ligga i. 

   Jag går på toaletten och när jag kommer tillbaka har du korkat upp första skumpan och hällt upp det i två ölglas.

"Ölglas?" frågar jag förvirrat och rynkar ihop pannan. 

"Ja, trodde vi var enade om att jag skulle supa ner dig." säger du och håller upp glaset för att skåla. 

     Jag sätter mig på köksbordet. tar emot ölglaset. vi skålar. Sen behövs inga ord och defintitivt inga acnejeans. 

 

 

fan vad jag älskar män. armarna, magarna, rösterna, blickarna, händerna. jävlar vad nice allt med män är. De får mig ur balans. Rubbar mitt fokus. De får min kropp att leva sitt eget liv och skiter ofta fullständigt i allt som kallas vett och etikett. Jag älskar känslan att vara så in i helvete jävla tänd på någon. Att vara girig. Att ragga. Att bli raggad på. Att håva in någon. Att bli inhåvad. Efterlängtade hångel på opassande platser. Känslan av att få någon man aldrig trodde man skulle få. Fan, grabbar alltså, vilken jävla grej. 

Hela tiden går kärleken i tusen bitar runt om mig. senast igår blev min tjejkompis dumpad. Ännu ett krossat hjärta i den här staden. Vi behöver inte fler. Inga fler sorger eller svek. Under den här sommaren har fler känslor blivit obesvarade än någonsin tidigare. Mer förvirring har uppstått. jag har för första gången hört otroheter som jag förstår. Otrohet verkar dyka upp runt varje gatuhörn. Oförklarlig, oförståelig. Jag har alltid sagt att otrohet är oacceptabelt och oförlåtligt. Alltid fel. Alltid spänt ögonen i de som gått för långt. Så hur kan jag nu känna empati och sympati? Otrohet kanske är oförståelig men den är inte oförklarlig. För det finns alltid belägg, alltid anledningar. Jag ska inte säga att jag tycker det är rätt. Jag tänker inte ställa mig på hötorget och skrika ut "MER OTROHET ÅT FOLKET, GO FOR IT". Otrohet är i många fall fel så in i helvete. Otrohet får kärlek att gå i tusen bitar. Men vet ni vad? - ibland ska kärleken gå åt helvete. Ibland ska man göra snedsteg. Ibland leder det till något bra, eller iallafall bättre. Kanske på grund av ett snedsteg, men ändå det sista steget i fel riktning. 

 

Ibland måste man göra fel för att sedan kunna göra rätt.

jag har alltid varit en framtidsdrömmare, landsflykting och äventyrsjägare. Jag är inte en sådan som bara bor och jobbar på en plats med ett tillfredställt sinne. Jag letar ofta efter mer. Söker spänning och impulsivitet. Jag har alltid älskat den egenskapen hos mig själv. Alltid uppmuntrat min egen jakt på lyckan, att gräset kanske är grönare på andra sidan. Alltid varit livrädd för att vara "den som blev kvar". Jag tänker på Veronica Maggios textrad "17 år i staden där jag växte upp och..". Nu har jag bott i samma hem i 17 år, gått på samma vägar och åkt samma buss tusentals gånger. Alldeles för många gånger. Jag har alltid alltid alltid sagt att jag aldrig kommer träffa någon soft kille i stockholm, aldrig hitta en utbildning eller lägenhet. Jag har aldrig tidigare sett mitt liv i Stockholm. Förr har jag längtat långt långt långt bort, desto fler sjömil bort, desto lyckligare.

      Men nu ser jag lyckan i varje husfasad i innerstan. Kollar upp i lägenhetsfönster i avund. Blir löjligt svartsjuk på alla som får tag i lägenhet, lägenheten jag så jävla gärna vill ha. Varenda liten kullersten får mig att vika in tummarna, lägga fingrarna runt om och hålla tummarna för kung och fosterland att nästa person som köper stekpannor, målarfärg och toalettpapper ska vara jag. 

   För några månader sedan hade jag skrattat mig själv rakt upp i ansiktet och hånat mitt extrema sug över att få vara här. I Sverige. I Stockholm. 

 

   Mitt motto har alltid varit "varför stanna kvar när jag kan vara vart jag vill i hela världen?"

men vet ni vad jag vill, mest av allt, mest av allt i hela världen? - jag vill stanna kvar.