det har skurit i mig, det gör det än. din närhet var den enda närheten jag behövde. din beräftelse var den enda jag eftefrågade. ditt engagemang i mig var det enda som fick mig att slita. den enda jag där och då behövde, var du. Jag vet inte hur man sammanfattar känslan av att få någon halvt. Hur man förklarar pirret och såren av att aldrig förstå om en känsla är ömsesidig. Hur beskriver man i ord rädslan av att ge för mycket, samtidigt som man är dödsrädd att ge för lite? Hur ska man förstå att man är olyckligt kär?

 

kanske är det så enkelt att du i slutändan gjorde mig olycklig, samtidigt som jag inte kunde sluta vara kär.