det värsta är att jag undrar om du saknar mig

det har skurit i mig, det gör det än. din närhet var den enda närheten jag behövde. din beräftelse var den enda jag eftefrågade. ditt engagemang i mig var det enda som fick mig att slita. den enda jag där och då behövde, var du. Jag vet inte hur man sammanfattar känslan av att få någon halvt. Hur man förklarar pirret och såren av att aldrig förstå om en känsla är ömsesidig. Hur beskriver man i ord rädslan av att ge för mycket, samtidigt som man är dödsrädd att ge för lite? Hur ska man förstå att man är olyckligt kär?
 
kanske är det så enkelt att du i slutändan gjorde mig olycklig, samtidigt som jag inte kunde sluta vara kär. 
 
 
 
 
 

Bara 5 minuter till

Klockan är 01.15 och jag borde sova nu. Sova, äta, jobba, sova, äta, jobba, fastna. Men ikväll kan jag inte sova bort mitt liv. Jag inser att jag just i denna stund kan göra vad jag vill i helavärlden. Fortfarande fri, helt utan begränsningar. Jag har varit det ett tag nu. Levt med det omöjliga att allt är möjligt. Att den enda som kan stoppa mig är jag. Att bara om jag har lite jävlaranama så kan jag vara vad jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Hur kan möjligheterna få det att kännas så omöjligt? Så svårt att finna mod, lust, klarspråk. Om jag får vara vem jag vill i hela världen, vem vill jag vara då? 
 
jag inser att klockan nu har blivit 01.23 och jag bestämmer mig för att sova. Att sova bort mitt liv ett litet tag till. 
 

det var 4 år sedan nu

Jag tänker i princip aldrig på dig och har väl egentligen inte gjort det på ett par år, nu när man inser att fyra år har passerat. Du gav mig allt, jag gav dig allt och helvete vad vi älskade varandra. Ingen av oss visste vad vi höll på med, du 16 och jag 15 år. Nu är du 21. jag 20. Vi har egentligen aldrig pratat efter den dagen då jag krossade ditt hjärta på novemberlovet för fyra år sedan. I skrivande stund ligger jag i sängen där vi satt när jag förklarade, ursäktade och sa "jag måste göra slut". Jag tänker på din kroppsposition. Dina händer som knöt sig. halsen som svalde ned gråten. dina nickningar. Ditt kroppspråk visade exakt vad du kände. Jag var allt du hade och allt du ville ha i hela världen och jag lämnade dig. Ensam i din mest förvirrade tid hittills. När du gick ut ur mitt flickrum som jag fortfarande bor i kramade jag om dig och sa några sista fina ord och då grät du. Du bad mig sluta. Att inte vara intill.
 
Jag hade ont. Jag saknade. Jag grät. Men min smärta kunde aldrig vara jämförbar med din. Jag vet inte hur det känns att älska någon som älskar en tillbaka men som sedan slutar älska. Jag känner bara till ömsesidig kärlek och flirtar som rinner ut i sanden. Jag känner inte till sann hjärtesorg. Men jag vet att du kände det. Det var det värsta, känslan över de djupa spåren jag skar i dig när jag valde att lämna dig, när det enda du ville var att jag skulle stanna. Det skrämde mig, jag var ditt allt. Medan du "bara" var mycket för mig. 
 
I fyra år har tanken slagit mig om du någonsin tog dig upp på benen igen. Blev du deprimerad? eller kanske blev du lyckligare utan mig? vem är du idag? Jag hoppas du hatar mig mer än du älskar mig. 
 
Så äntligen i onsdags, när jag var ute med mina kollegor, stötte jag på din kompis. Efter några minuters kallprat frågade jag hur du hade det. Din kompis svar gav mig frid, en sten släppte från mina axlar och jag blev varm inombords. Du hade flickvän och ni hade precis flyttat ihop. Någon, kanske flera, har fyllt upp tomrummet jag lämnade och läkt många, kanske alla, dina sår. Jag är ett bara ett ex nu, någon du en gång var kär i. Din första kärlek, din första sorg. Men nu finns det någon annan som jag hoppas älskar dig mer än vad jag gjorde. Som du älskar minst lika mycket som du älskade mig.
 
Nu finns det bara en tanke kvar som skrämmer mig. Egoistisk är den såklart. Kommer jag någonsin hitta någon som älskar mig lika mycket som du gjorde? För helvete vad ditt 16-18 åriga du älskade mig. 

.

Det är 32 mil till huset där vi ska spendera vår helg. Det tar 3 timmar att köra dit, även fast jag kör för fort. Vägen är ju så förbannat krokig. Huset känns större för varje gång jag kommer dit. För mordernt. För avskalat. Vitt. enkelt. Stilrent. Huset behöver helt enkelt att vi kommer dit, är lite grisiga, smutsar ner det. Huset behöver vårt snusk. 
    När jag möter upp dig vid midsommarkransen har du enkel packning och ett flak öl. Du är snyggt klädd som alltid men jag föreställer mig dig ändå utan dina acnejeans och munktröjan. Naken, det klär dig bäst. När du öppnar bildörren säger vi "Tja" i kör och jag ifrågasätter lite kaxigt ditt flak med bärs.
"Hade du tänkt supa ner mig?"
"Ja, såklart"
"Bra, för jag tänkte köra förbi systemet och köpa en massa jävla skumpa, det där flaket räcker inte på långa vägar."
   Du frågar vart jag fick den här briljanta idén ifrån, vi två, en helg, en stuga och "en jävla massa skumpa". Jag svarar inte utan säger bara "vet inte, men erkänn, du tycker det är soft". 
   När jag parkerar vid systemet är det kö för att få komma in. Du suckar och säger "helvete att alla svenskar ska gilla alkohol lika mycket som vi". Efter 10 minuter går vi in och fyller två hela korgar med skumpa från alla världens länder. Vi bestämmer att vi ska ha teman. Fransk champagne till frukost på lördag till exempel. Du tycker inte att frankrike är rättvist, eftersom jag kan flytande franska och du kan knappt ett ord. "har du någonsin blivit förförd på franska?" frågar jag med glimten i ögat. Du ler och säger "sant. Glöm det jag sa, jag vill lätt ha franskt tema". Vi lastar in våra skamligt många påsar i bakluckan. Du stänger bakluckan och säger "sådär ja, nu kan jag supa ner dig". 
    När jag svänger av mot Norrtälje slår vi på radion. Du visar dig vara expert på att hitta alternativ hipp musik på stationer jag inte ens visste fanns. Dessutom kan du namnen på alla låtar, alla artister och kan historien bakom allt sammans. Extrem kontrast till mig som bara lyssnar på radioplågorna om och om igen. 
   På vägen stannar vi tre gånger och köper kaffe. Jag vet att jag är nästintill beroende av kaffe, men det är inget i förhållande till dig. Du förklarar att du enkelt blir beroende av saker. Musik, kaffe, ciggaretter till exempel. Det enda jag tänker när du berättar om allt du är beroende av är "Jag ska fan göra dig beroende av mig, jag ska bli din drog". 
    När jag säger "Nu är vi snart där" lägger du handen på mitt lår, sådär som alla män vet är en kvinnas svaga punkt. Det är som kyssar i nacken, alla älskar det. Du håller handen där ända tills vi kommer fram. Vi lastar ut, slänger in våra väskor. Jag visar runt dig i huset. Jag visar kök, sovrum, sovrum, sovrum, toalett, vardagsrum osv osv. Jag kollar på dig och vet att du tänker samma sak. 7 rum att ligga i. 
   Jag går på toaletten och när jag kommer tillbaka har du korkat upp första skumpan och hällt upp det i två ölglas.
"Ölglas?" frågar jag förvirrat och rynkar ihop pannan. 
"Ja, trodde vi var enade om att jag skulle supa ner dig." säger du och håller upp glaset för att skåla. 
     Jag sätter mig på köksbordet. tar emot ölglaset. vi skålar. Sen behövs inga ord och defintitivt inga acnejeans. 
 
 

jag vet allt för väl vad du heter.

 
namn är bara namn tills de placeras in i situationer. platser. personer. känslor. kärlek. hat. tjocka tjejen i klassen. läraren man hatade. killen man tyckte var snygg. första kärleken. första hjärtekrossen. ett enda namn kan bli hela din jävla värld. ett namn som lägger sig på minnet. ett namn du upprepar i tankarna. ett namn kan få dig att rycka till så fort någon nämner det. ett namn, är inte bara ett namn längre. 
 

MÄN

fan vad jag älskar män. armarna, magarna, rösterna, blickarna, händerna. jävlar vad nice allt med män är. De får mig ur balans. Rubbar mitt fokus. De får min kropp att leva sitt eget liv och skiter ofta fullständigt i allt som kallas vett och etikett. Jag älskar känslan att vara så in i helvete jävla tänd på någon. Att vara girig. Att ragga. Att bli raggad på. Att håva in någon. Att bli inhåvad. Efterlängtade hångel på opassande platser. Känslan av att få någon man aldrig trodde man skulle få. Fan, grabbar alltså, vilken jävla grej. 

att acceptera något oacceptabelt.

Hela tiden går kärleken i tusen bitar runt om mig. senast igår blev min tjejkompis dumpad. Ännu ett krossat hjärta i den här staden. Vi behöver inte fler. Inga fler sorger eller svek. Under den här sommaren har fler känslor blivit obesvarade än någonsin tidigare. Mer förvirring har uppstått. jag har för första gången hört otroheter som jag förstår. Otrohet verkar dyka upp runt varje gatuhörn. Oförklarlig, oförståelig. Jag har alltid sagt att otrohet är oacceptabelt och oförlåtligt. Alltid fel. Alltid spänt ögonen i de som gått för långt. Så hur kan jag nu känna empati och sympati? Otrohet kanske är oförståelig men den är inte oförklarlig. För det finns alltid belägg, alltid anledningar. Jag ska inte säga att jag tycker det är rätt. Jag tänker inte ställa mig på hötorget och skrika ut "MER OTROHET ÅT FOLKET, GO FOR IT". Otrohet är i många fall fel så in i helvete. Otrohet får kärlek att gå i tusen bitar. Men vet ni vad? - ibland ska kärleken gå åt helvete. Ibland ska man göra snedsteg. Ibland leder det till något bra, eller iallafall bättre. Kanske på grund av ett snedsteg, men ändå det sista steget i fel riktning. 
 
Ibland måste man göra fel för att sedan kunna göra rätt.

att stanna kvar

jag har alltid varit en framtidsdrömmare, landsflykting och äventyrsjägare. Jag är inte en sådan som bara bor och jobbar på en plats med ett tillfredställt sinne. Jag letar ofta efter mer. Söker spänning och impulsivitet. Jag har alltid älskat den egenskapen hos mig själv. Alltid uppmuntrat min egen jakt på lyckan, att gräset kanske är grönare på andra sidan. Alltid varit livrädd för att vara "den som blev kvar". Jag tänker på Veronica Maggios textrad "17 år i staden där jag växte upp och..". Nu har jag bott i samma hem i 17 år, gått på samma vägar och åkt samma buss tusentals gånger. Alldeles för många gånger. Jag har alltid alltid alltid sagt att jag aldrig kommer träffa någon soft kille i stockholm, aldrig hitta en utbildning eller lägenhet. Jag har aldrig tidigare sett mitt liv i Stockholm. Förr har jag längtat långt långt långt bort, desto fler sjömil bort, desto lyckligare.
      Men nu ser jag lyckan i varje husfasad i innerstan. Kollar upp i lägenhetsfönster i avund. Blir löjligt svartsjuk på alla som får tag i lägenhet, lägenheten jag så jävla gärna vill ha. Varenda liten kullersten får mig att vika in tummarna, lägga fingrarna runt om och hålla tummarna för kung och fosterland att nästa person som köper stekpannor, målarfärg och toalettpapper ska vara jag. 
   För några månader sedan hade jag skrattat mig själv rakt upp i ansiktet och hånat mitt extrema sug över att få vara här. I Sverige. I Stockholm. 
 
   Mitt motto har alltid varit "varför stanna kvar när jag kan vara vart jag vill i hela världen?"
men vet ni vad jag vill, mest av allt, mest av allt i hela världen? - jag vill stanna kvar. 

fredag

han försöker flörta med min kompis. hon spänner ögonen i mig och säger "mensnällahjälpmigdå". så vi börjar bugga, jag och han. Så spänner jag ögonen i henne och visar "attnufårduhjälpamig". för vi båda vet att han har velat ha henne och att han har velat ha mig. det är hejdåfest för honom och vi är bara sju personer. vi är de enda tjejerna. hans förflutnas hjärtekross och olyckliga kärlekar. vi buggar, kramas och skålar ihop. men inga av oss kommer någonsin att bli ihop. när jag springer till tunnelbanan tillsammans med hans vän skär kärleken i mig. inte för att jag gillar hans vän. utan för att hans vän också trånat i åratal på en tjej. aldrig erkänt. aldrig försökt. bara trånat. sen tänker jag på mig, och de naggande känslorna jag i smyg känner. på tunnelbanan beslutar vi att kärleken är orättvis och i den stunden tycker jag inget annat. för det är så jävla orättvist för så många älskvärda personer. 

torsdag

så fort jag inte tänker på honom märks det ännu tydligare hur hur långt in under huden hans excistens har borrat in sig. mitt uppe i andra tankar repiterar jag hans namn. förnamn. efternamn. förnamn. efternamn. förnamn. efternamn. Det upprepas helt utan tonläge. monotont och känslolöst.
 
hans namn bildar ett eko i tomrummet han skapade.
 
 
 

jag söker något annat nu

Jag tar ett kliv ut,
ur det liv jag brukade leva
jag ser det ur en beskådares ögon
det jag ser,
är att jag nog inte längre,
hör hemma,
där jag var
 
jag är någon annan nu
jag söker något annat nu
 
jag har nog alltid vetat,
att dagen närmade sig
smygandes, 
ljudlöst,
kraftfullt
 
jag tar klivet tillbaka,
till det liv jag ska vinka
adjö
farväl
hejdå
till
 
jag blir mitt gamla jag,
en sista gång
för här kommer 
 
jag
 
 
 
 
 

De jag minns

Jag åker tuktuk efter en heldag med kajak bland de fyra tusen öarna i södra Laos. Vi passerar hus uppbyggda på gammalt  bråte, som alla ligger precis intill vägen. Det är här barnen leker, intill vägen som fylls av resande vita i tuktuks. De springer efter oss, vinkar och ser lyckliga ut. Nästan alltid springer de utan skor, på de oasfalterade vägarna. De hittar trasiga däck som de skickar fram och tillbaka till varandra. De springer efter hönsen som snart ska bli deras middag. De tvättar sig i dammar som finns intill husen. Ibland skär det i mig att de är smuttsiga från topp till tå. Ibland glädjer det mig att de ser så lyckliga ut, för det lilla.
Jag tar båten från fastlandet över till Dondet i Laos. En ungvuxen man klappar mig på armen och ler, tar min hand. Han går vidare och klappar på nästa person, ler och lägger huvudet mot personens axel. Skräcken syns i varje individ han rör, jag ska inkluderas. Han har ett handikapp, det är uppenbart att han är annorlunda. Vad, det var jag inte, men något, det vet jag. Han följer med oss på båten och kramar oss hejdå. Jag ler inte mot honom, kramar knappt tillbaka. Han blir ledsen och kryper ihop till en boll som gungar fram och tillbaka. Senare på kvällen när vi sitter runt en eld sent på kvällen kommer han dit. Samma beteende uppstår. Vissa visar sympati, andra ber honom att gå därifrån. När han blir avvisad blir han ledsen. Jag sitter där och plågas. Över all hjälp jag vet han skulle ha fått i Sverige. Över att ingen hjälp existerar för de som behöver den här. Han kämpar ensam i sitt avvikande och blir avvisad kväll efter kväll, dag efter dag. Jag tänker på hur tufft det är med ett handikapp i mitt hemland och på hur omöjligt det är med ett handikapp här. Jag minns hur förvirrad han såg ut varje gång man släppte hans hand, hur obegripligt ens agerande var för honom. Främst minns jag hatet från lokalbefolkningen som avvisade honom vart han än gick. Jag minns hans blick, hans tafatta beröring, hans leende och hans sorg som blandades om vart annat. Jag minns honom och hans livsöde.
Jag spenderar min första dag i Phnom Penh, Kambodja. Här blandas välfärd med tiggeri och strippklubbar. Här finns välkända cafékedjor, västerländska restauranger och struktur. Här finns den största mängden tiggare jag hittills mött på min resa, barn som säljer armband på gatorna, tjejer (yngre än mig) står i korta klänningar och klackar utanför klubbar med namn som "sexy girls 24h" och "club 69". Vi köper ett gäng öl och sätter oss på en gräsplätt längs med floden. En döv pojke sätter sig hos oss, dansar och skrattar. Han ber inte om pengar eller mat. Minst 7-10 barn kommer och leker med oss, flätar mitt hår, hoppar upp på våra axlar och somnar i våra famnar. Mamman kommer dit med sin nyfödda bebis. Bebisen tar min vattenflaska och jag ger honom den. Mamman ger tillbaka den artigt, ler och säger "keep it". Jag ger tre flickor varsin hårnål och det tindrar i deras ögon. En flicka kommer tillbaka. Tar ur hårnålen ur sitt hår, lägger den i min hand och insisterar på att den är min och inte hennes. En hårnål. Tillslut går mamman därifrån med sina barn. Sent in på natten. En pojke ligger kvar, ihopkurad i sin smutsiga t-shirt. Ingen förälder syns till. Ingen förälder kommer. När vi går därifrån är det en delvis sorgsen stämning. Jamie från USA säger "His parentes are probably just across the street"och så går vi därifrån. Antagligen sov han där hela natten. Ensam, i en stad fylld av människor. 
Jag tänker ofta  på alla människor som gjort intryck på mig. De lyckliga, fattiga barnen intill vägarna. De handikappade utan hjälp i total förvirring. De unga flickorna som står intill barerna och ser de gråhåriga, västerländska männen gå in. De fattiga, smutsiga gatubarnen och aldrig frågade om pengar eller mat. Han som lämnades ensam och sov intill vägen, på en gräsfläck under ett gatuljus. 
 

LAOS

Kuang si waterfalls, luang prabang, laos
 
Nu nu har jag spenderat snart 10 dagar i laos. Började uppe i norr vid luang prabang, sen vidare till vang vieng och nu är vi fast i pakse ett dygn på vår väg till de fyra tusen öarna längst i söder. Laos är otroligt vackert, annorlunda och askul. Har bowlat istället för att festa, har badat i vattenfall, kört moppe för första gången i mitt liv, badat i en lagun, åkt badring i en flod där man åkte från bar till bar och massa annat fett. Snart drar jag mig vidare till Kambodja, men ska njuta på ett sista stopp i Laos först. Har resesällskap dessutom, två svenska tjejer och en holländsk. 
 

Datorn är lagad!

 
Efter två timmar på Apple Stores geniusbar med GRYM service är min dator back on track. Dessutom så är alla bilder kvar! Bjuder på tre, extremt snygga bilder med grym kvalitet, på mig som beskriver lättnaden och glädjen. Hej bloggen, jag är tillbaka! 
 

Budapest del tre

Efter ännu en natt av festligheter och dans tog vi oss ut på Budapest gator igen. Jag var både trött och peppad.
mina polare, som varit i staden tidigare (som ni kanske minns från tidigare inlägg), tog mig till det här helfräcka lunch/pubstället. Tänk att få gå loss och kladda ner väggarna såhär!!!
Det var helt galet varmt den här dagen så vi avnjöt varsin lemonad, som vanligt. Här närmar sig Nora den första klunken.
Sen tog vi på oss väskorna och gick mot Elisabeth Park. Här är en härlig bild på Alice vid en snygg dörr.
Där satte vi oss och skrev, ritade, lyssnade på musik och sov.
sen vaknade jag hungrig.
Så gick vi hem, bytte om och taggade till. Här är en exalterad Alice som fotar sig själv <3
Det var Paula och Noras sista kväll innan de skulle flyga hem, så vi gick till vårt kära Simpla (en av ruinklubbarna som jag skrivit om tidigare). Där köpte vi bärs, pratade om ditten och datten och konstaterade att det hade varit en bra resa. 
Dagen därpå åt vi en gemensam brunch på samma ställe som Nora och Paula mött upp mig och Alice på. Kändes bra att säga hej och hejdå på samme plats, lite idylliskt sådär. 
Sen strosade jag och Alice runt i staden på tu man hand innan vi slog oss ner på ett annat favvoställe.
På vår sista kväll kände vi inte längre för dans, så några glas var alldeles lagom. Vi pratade om livet efter studenten. Vad vi ville och skulle göra. Framförallt så smed vi planer om nästa vår. Allt från drömresa i Asien till flytt till Berlin, åhåhåh. 
Så kom sista dagen på resan. Jag och Alice hade förmiddagen oplanerad och bestämde oss för att gå till en secondhand. Där köpte jag ett par jeans, en jeanskjol och en byxdress. Så. Himla. Bra. Affär. Övernöjda som vi var gick vi ännu en gång (nästan pinsamt) till favoritfiket. Där skrapade vi ihop våra sista ungerska slantar och köpte våra sista lemonader innan vi begav oss mot flygplatsen.
 
och det var den braiga resan! 
 
 
 
 





RSS 2.0